Det sägs att cirka 70 procent av alla förändringsinitiativ misslyckas. Låter mycket men så kan det nog ligga till. På organisatorisk nivå kan orsakerna vara många. Ledningen har kanske inte lyckats måla upp en tydlig och motiverande vision av det önskade läget.  Engagemanget, eller förståelsen, är si så där bland övriga chefer och nyckelpersoner. Det brister metodiken. Eller i kommunikation på olika sätt; det är ju helt avgörande att inte bara kommunicera tydligt och klart utan också engagerande kring förändringen och målet med den.

Egentligen borde det vara enkelt. Om du vill få med dig människor måste du lyssna till dem. Mitt favoritcitat (jag vet inte varför coacher och konsulter är så löjligt förtjusta i citat och det är med visst motstånd jag droppar ett här) lyder: ”Om jag vill lyckas med att föra en människa mot ett bestämt mål måste jag först finna henne där hon är och börja just där.” Kirkegaard, den danska filosofen har sagt det. Så väldigt sant, jag önskar bara ett det vore mer efterlevt än det är.

Förändring behöver ske i ständig dialog samtidigt som ledare/ledningen håller i taktpinnen. Och man får inte som chef eller ledare vara rädd för negativ synpunkter och återkoppling. I en förändringsprocess är det naturligt att kritiska synpunkter florerar.

All förändring kräver också ett visst mått av mod. Det gäller förstås också på en personlig nivå. Till och med en sådan sak som att sluta röka kan sätta igång saker som kan kännas lite läskigt. Herregud, jag mår ju bra, jag kan andas, jag tar ansvar för mig själv… här förändras självbilden en smula och det kan väcka känslor. Det är så lätt att falla tillbaka till det trygga och invanda. Det gäller all förändring, fast särskilt den som får oss att se på oss själva i ett annat ljus, och kanske upptäcka en dold potential, ny kraft och energi.